Socialdemokratin "drog åt mitten" redan på 1990-talet, men jag tror av diverse psykologiska och andra orsaker att det faktiskt kommer att bli Stefan Löfvén som förknippas med det gamla arbetarpartiets omvandling till ett rent maktparti som är beredda att montera ner den gamla välfärdsstaten bara för att kunna sitta kvar vid regeringstaburetterna. Till stor del för att Löfvén öppet gjorde sig beroende av Annie Lööf och Nyamko Sabuni, samtidigt som han (kanske lite mer i det fördolda - hoppades han) försökte köra över Vänsterpartiet. Inte ens Göran Persson gjorde så. Men okej, det är en "ny parlamentarisk situation", whatever.
Sett ur sossarnas egen synvinkel var Löfvén expert på att splittra oppositionen för att därmed kunna söndra och härska, men många vanliga väljare förknippar nog honom (och hela det nuvarande SAP) med helt andra saker.
Löfvén var statsminister under en period präglad av migrantkrisen, skjutningarna, coronapandemin med ökad arbetslöshet och konkurser som följd, social segregation, etnisk splittring, debaklet i Sveriges sista koloni (Afghanistan)...kort sagt, en tid under vilken det gamla socialdemokratiska projektet ersattes av den senkapitalistiska globo-hybriden mellan en kvasi-nyliberal ekonomi och en vänsterliberal stats-, kontroll- och propagandaapparat. Löfvén gjorde ingenting för att motverka denna utveckling, tvärtom var han en av dem som kastade mer eld på brasan.
Tydligen ville han hoppa av i förtid för att slippa bli förknippad med folkhemsprojektets slutgiltiga undergång år 2022 (då högern kanske kommer att begrava det för gott). Kan inte direkt säga att jag är imponerad...
Och nej, han kommer inte att kunna stoppa klimatapokalypsen heller.
No comments:
Post a Comment