Ingen rör Strängnäs!

 

Någon slags fantastisk kombination av vänsterns massinvandringspolitik och högerns privatiseringsvansinne. Vi har tydligen varit naiva...eller? 

Kurdiske räven och Johanna Möller drev familjehem ihop

Foxtrot i härva med familjehem

Veckans Strasser (eller: Ett obehagligt inlägg)

 

Credit: Karen Tokhatyan

På bara lite drygt ett år har det svenska "debattklimatet" förändrats fullständigt. Alla möjliga mentala spärrar har raserats. Eller är på god väg att bli det. 

Exempelvis att regeringen givetvis får inskränka yttrandefriheten. Vi har visserligen länge haft en lag om hets mot folkgrupp, men den har nästan aldrig framställts som en inskränkning i yttrandefriheten, utan tvärtom som en stor demokratisk landvinning. Men nu kommer fler och fler halvkvädna antydningar om av typen "jag är för yttrandefrihet men". Och så en lika halvkväden antydning om att hets mot folkgrupp ju redan är förbjudet, så därför...

Tidigare var det otänkbart att kräva att invandrare skulle utvisas. Inte ens om de begick svåra brott. Och absolut inte till osäkra länder där de riskerar att bli mördade. Men nu kommer fler och fler illa dolda krav på att "koranbrännarna" från Irak ska utvisas dit. Och apropå det, så kallar man inte längre den koranbrännare som har svensk medborgarskap för "svensk". Nej, han är "irakier med svenskt medborgarskap sedan 2005". Blir man inte längre svensk ens om man haft svenskt pass i 18 år? 

Observera också att både sossar och moderater fjäskar för Turkiets Erdogan, en auktoritär islamistisk ledare. Även Stockholm Pride drar sitt strå till stacken. Kurdiska gayaktivister i Sverige måste följa den turkiske ledarens nycker. Allt för att säkra NATO-medlemskapet. 

Vi får också höra från respektabla liberaler att vi inte kan agera världssamvete och Bror Duktig längre, eftersom resten av mänskligheten givetvis inte alls kan uppfostras i "svenska" (sic) normer och värderingar.  

Jag uppfattar den här vindkantringen som oerhört fascinerande. Det svenska etablissemanget håller på att begå ideologisk harakiri i realtid. Och snabbt går det! Principlösheten är i det närmaste total. Allt vi har fått lära oss och blivit indoktrinerade i det senaste halvseklet håller på att "omprövas". En omvändelse så att säga under galgen. Allt var en bluff! 

Är detta negativt? Nej, varför skulle det vara det? För vad är det egentligen de försöker säga till oss? Att det är okej att inskränka yttrandefriheten, visa respekt för religiösa skrifter, ifrågasätta invandrares rätt att vistas i landet, avveckla svenskt engagemang i ett otacksamt och oförstående utland, och samarbeta med auktoritära regimer. 

Det innebär ett realpolitiskt tillnyktrande. Can we use this to our advantage somehow? 

Stora tråden om Linda Skugge

 

Ja, om någon mot förmodan vill diskutera Linda Skugges dalliance med OnlyFans, så kan ni alltså göra det här. 

:D

The rehabilitation of Uppland

Credit: Algirdas (Lithuanian Language Wikipedia)

Originally posted on July (sic) 6, 2020. Since Sweden celebrates "500 years as a nation" today, June 6 2023, I thought this might be of more than passing interest...

"Det svenska rikets födelse" (The Birth of the Swedish Kingdom) is a book by Dick Harrison, a Swedish professor of medieval history. The book is part of a long series of short popularized books on Swedish and European history written by the same author. However, it sounds more scholarly than most of the others, perhaps because the Swedish Middle Ages is close to Harrison´s main field of expertise. 

During most of the 20th century, the standard view among Swedish historians was that the Swedish kingdom emerged during the Viking Age, more specifically the 11th century, and that the center of the kingdom was Old Uppsala and Uppland more generally. After all, this was what the written sources suggested. To take just one example, in Snorri Sturluson´s "Heimskringla", Old Uppsala is prominently featured everytime the Icelandic writer mentions Sweden. While it´s true that Snorri was often retelling mythology, it could still be asked why *that* particular mythology? Archaeology also seemed to confirm the importance of Old Uppsala and Uppland. However, at the end of the 20th century, a new paradigm emerged which argued that the Swedish kingdom didn´t start to emerge until the 12th and 13th centuries, with the culmination point during the time of Birger jarl (de facto ruler 1248-1266). Even worse for the Uppland local patriots, this new scenario suggested that Götaland, Västergötland in particular, was the cradle of the Swedish kingdom, while Uppland was peripheral. One of the foremost popularizers of this perspective was novel writer and media personality Jan Guillou. Another was Dick Harrison...

Personally, I have no horse in this game, but I always found the Götaland hypothesis somewhat problematic, since it´s obvious that Uppland couldn´t have been a "periphery" in any meaningful sense of that term. Why did king Olof Skötkonung (who was indeed baptized in Västergötland) build a new town in Uppland, Sigtuna, which had the right to mint coins? Why were there royal halls in Uppland? What about all the runestones? And although no "real" Swedish kingdom existed during the 5th century, the gigantic burial mounds at Old Uppsala surely suggest some kind of powerful chiefdom? And what about those pesky written sources...

I therefore find it interesting that Harrison seems to have abandoned the Götaland-centric perspective of his previous popularizations. Instead, he paints a more sophisticated and therefore more believable picture of constantly evolving interactions between Götaland and Uppland. These interactions in turn were part of even broader networks of trade, political alliances, Church missionary activity and cultural diffusion, spanning all of northern Europe from England in the west to Kievan Rus in the east. In this scenario, there is no longer any "cradle of the Swedish kingdom", the whole concept being an anachronism (of course, in a sense it was an anachronism under the Götaland hypothesis, too, since kingdom-formation was seen as a gradual process). 

However, on one point Harrison is adamant: if there is a "founding father of Sweden", it really is Birger jarl. On that point, he is surely correct. Birger Magnusson (his real name) was the first Swedish ruler who created a "real" kingdom with a centralized administration, bailiffs to collect taxes from the peasantry, castles as outposts of the central power in various provinces, and national laws on top of the local ones. After Birger jarl, even virtual civil wars between factions within the nobility were about control of the state. Before Birger jarl, there essentially was no state. A very succesful ruler could create a vast "kingdom" or dominion by prowess in battle and/or clever marriage alliances, but the construction was unstable since it was tied to the king´s person and dependent on support from various local elite groups. Erik Segersäll comes to mind. But, of course, this is not the same thing as a kingdom sensu stricto. 

The main take aways from this extremely interesting book is that the Swedish kingdom evolved slowly through constant interchanges between different regions, that the process could have ended otherwise (perhaps with a much smaller Sweden, or with a Scandinavian kingdom, or with Scandinavia becoming a northern outpost of Germany), and that the process didn´t really reach its fruition until the mid-13th century. It´s also interesting to note the role of Christianity in the kingdom-building process. At this time, Christianity was the "royal" religion which legitimized the idea of an elevated ruler - one god, one king. Which makes me wonder what would have happened if Scandinavia remained pagan...

With those reflections, I end this review of Dick Harrison´s "Det svenska rikets födelse". 

Sverige 5000 år

 

Hur gammalt är Sverige *egentligen*?

Sverige 1053 år

 

"Ursäkta, men det är faktiskt jag som är Sveriges förste konung. Inte den där Gustaf Eriksson eller vad fan han heter, men okej, jag gillar hur han drog i viking mot danskarne, men varför i allsin dar dyrkade han Vite Krist?"  

Låt dem käka elräkningar

LOL! För tankarna till Wolodarskis bisarra dumheter för sex år sedan på temat "Sverige har aldrig varit tryggare". Häpnadsväckande att det fortfarande finns folk som saknar, ska vi säga, krismedvetande. 

Och när krisen till slut inte går att förneka (när de hänger upp och ner från en lyktstolpe?), så kommer de givetvis skylla allting på "extremister", "disinfo" och "pessimister". För EGENTLIGEN har vi ju aldrig haft det bättre. Objektivt sett. I genomsnitt. Jämfört med äldre medeltiden. 

Eller hur?  

"Vi har råd med höga elpriser"

Förhinder? Vilka förhinder?

"Journalistik med förhinder". Vilka förhinder? Hoppas de är vaccinerade mot omikron... :D

Mediechefens sexaffärer med egna källorna

Men Trump hade rätt (del 666)

När ska Martin Gelin och Peter Wolodarski be om ursäkt?  

Washington Post ber om ursäkt för falska nyheter om Trump

Tryggare kan ingen vara

Det här är samma tidning vars chefredaktör för sex år sedan deklarerade "Sverige har aldrig varit tryggare" efter dubbelmordet på IKEA i Västerås. Den skamlöse jäveln är fortfarande chefredaktör... 

Skjutningar: Lekrum blir "panic room" när barn förbereds på våld

Rötmånad i november? LOL

HA HA HA, vad är det här för något? 

Ilskan mot SVT efter krossade träbåten

Här slår SVT sönder antika träbåten

Åtta år tills vi slipper Peter Wolodarski

LOL. Man behöver inte vara "klimatförnekare" för att inse att DN antingen hycklar, stödjer grönkapitalism i tron att den är lukrativish, eller använder domedagsklocka som metafor för globo-systemets krisartade undergång, vilket dess tillskyndare & propagandister givetvis uppfattar som "världens" undergång. Jag antar att Wollish tänker avgå från posten som Politisk Kommissarie, förlåt, chefredaktör om 8 år och 60 dagar?   

Domedagsklocka i DN hånas

Barnförbjudet

Vi tar givetvis *kraftigt* avstånd från den här sajten!!! Fast de får ju in en del poänger förstås. Kanske med undantag för den lite märkliga vurmen för piano...

"Bara infantila föräldrar spelar Einár för sina barn"

Och varför ska jag bry mig om Einár?

Var inte Einár kriminell?  

Expressen om Einárs "brokiga bakgrund"

Mitt liv som rondellhund

Fria Tider om Lars Vilks. Oavsett vad man anser om Vilks (eller Fria Tider) är det ändå ett ganska intressant inlägg. Det finns ju en schizofreni i det svenska "liberala" etablissemanget när det gäller yttrandefrihet och islam. Jag har ofta själv undrat om "kriteriet" helt enkelt är att den kontroversielle personen tillhör innegänget. Kritisera "Sverigebilden" som outsider? Bannad. Skämta om pedofili? Helt okej om man känner kulturjournalister. Det är ju "bara" ironi. Och så vidare. 

"Lars Vilks´ liv säger något viktigt om Sverige"

Veckans Strasser är tillbaka

Det här är ju underhållning på hög nivå. Observera att Expressen, av alla nyhetsmedier, kräver att Annie Lööf ska förhandla med Vänsterpartiet! Jag vet att Expressen de senaste åren låtit som "SD lajt", men det blir riktigt roligt när de plötsligt börjar låta vänstervridna. Som när de publicerade Magda Gads artiklar om Syrien, som gick ut på att Assad har folkets stöd och att rebellerna är islamister, inte liberala demokrater. Om man lägger ihop SD-flörten med de krampartade vänstersvängarna låter tidningen nästan lite strasseritisk. Måste vara den sista tidningen i Grönköping jag trodde skulle börja låta så... 

Expressen (!) attackerar Annie Lööf

Det här gynnar bara Sverigedemokraterna

LOL. Kan ju vara något slags bizarro-trolling, men vem vet? 

DN-veteran anklagar SD för att ligga bakom skjutningarna

Ta det inte personligt, gullet

Dags att sluta låtsas som att Sverige fortfarande är "unikt" på något sätt. Vi har blivit "normaliserade". Ett skitland bland många skitländer. Och inte särskilt viktiga heller! Cry me a river om det "förstör" er jäkla "Sverige-bild". I really can´t be bothered.

Och eftersom vi alltså har blivit normaliserade, måste vi använda mer...ska vi säga...normala metoder för att fixa våra samhällsproblem. Ett litet förslag kan beses härovan. 

Vilken fas är detta?

Nyamko Sabuni eller möjligen en kusin

Elisabeth Kübler-Ross talade ju om "sorgens fem faser". Bloggaren John Michael Greer, vars opus jag ofta kommenterar här på bloggen, har lite illmarigt talat om "Donald Trumps fem faser", med vilket han menade motståndarnas sorgearbete över att Trump blivit president (man kan förstås även applicera detta på anhängarnas reaktioner efter valförlusten, och då kanske tala om "Joe Bidens fem faser"). En del har försökt att analysera våra reaktioner på klimatkrisen på samma sätt. 

Det slog mig att man kan applicera detta även på t.ex. svensk invandringspolitik...

Den första fasen, förnekelse, var ganska uppenbar 2015. Som när Wolodarski skrev att Sverige minsann aldrig varit tryggare. Eller som när "vänstern" talade om en tvärvändning när regeringen panikstängde gränserna eftersom systemet inte pallade mer. Eller som när "ekonomer" påstod att Sverige i längden tjänar på invandringen, att ovanligt många utbildade tandläkare nyanlänt till landet, att det inte finns organiserat tiggeri, att Jimmie Åkesson "HAR FEL", etc. Kort sagt, det finns inga problem, basta. Den (uppriktiga?) förvåningen över att en gammal kollega eller kändis på Twitter faktiskt kritiserar invandringspolitiken kanske hör hit också?

Den andra fasen, ilska, motsvaras väl på ett ungefär av anklagelser om att alla invandringskritiker och systemkritiker helt enkelt måste vara ryska agenter, även Hanif Bali eller Chang Frick (som båda är anti-ryska). "Du är radikaliserad", bisarr "tone policing" och givetvis rasistanklagelser hör också hit. Den här fasen samkördes delvis med fas ett. Annie Lööfs ständiga utbrott mot Jimmie är en bra symbol här.

Sedan verkar många ha gått in i väggen, och således gått direkt från fas två (ilska) till fas fyra (depression). Som när luften gick ur DN efter riksdagsvalet 2018. Vilket jag har kommenterat tidigare. 

Just nu verkar vi vara inne i fas tre: förhandling. "Om vi bara erkänner våra misstag, och gör X eller Y, så *måste* problemet försvinna, annars är det inte rättvist". Vänstern är inne i denna fas just nu. "Om vi bara går tillbaka till en traditionell vänsterpolitik/sossepolitik så kommer alla problem kopplade till invandringen att försvinna". Högern version är mer simplistisk: Om vi bara *verbalt erkänner* problemen, så *måste* de försvinna. Underförstått: Och då slipper vi egentligen förändra något. 

Jag måste dock säga att fas tre ibland tar sig...märkliga former.

Liberalerna vill förbjuda kusinäktenskap

Är förresten inte immun mot ovanstående sorgearbete. Har också gått igenom diverse "faser" i diverse frågor, fast eftersom jag är en tokig maverick så brukar jag gå igenom listan baklänges, uppleva typ åtta faser, och så vidare. Fast principen framgår ju... 

An image broken?

The Chilean military junta, with Mendoza first from the left,
Pinochet second from the right

"De stulna barnen" (The Stolen Children) is a shocking Swedish documentary in 4 parts available at SVT Play, but only in the Swedish language (some of the people interviewed speak Spanish). SVT is the public broadcasting corporation. By carrying this material free of charge on their site, SVT has in effect given it official imprimatur. 

It will be interesting, if that´s the word for it, how this production will affect the so-called "image of Sweden" (Sverigebilden), that hallowed Swedish-liberal self-portrait of this little Scandinavian nation as a humanitarian and anti-racist superpower. The liberals panicked during the migrant crisis when Trump, Tim Pool and the US Alt Right (and shadowy Russian influence agents behind every bush) supposedly "attacked the Image of Sweden" by talking about crime statistics, no-go zones and what not. And while "De stulna barnen" isn´t a critical look at Afghan immigration, crime, COVID lockdowns or other hot button topics du jour (SVT would never carry *such* material), I think it challenges the holy Image of Sweden on a far deeper level.

Yes, it´s about international adoptions.

The investigative crew behind "De stulna barnen" has taken a closer look at the adoption industry in Chile, or rather the *Swedish* adoption industry branching out to that particular South American nation. The reporters believe there is plenty of good evidence that many Chilean children were stolen from their parents by unscrupulous adoption agents, and then sent to Sweden. Both the police, the parliament and the media in Chile think the same thing. But for a very long time, decades even, Sweden was in denial about what was going on. 

The parents were told that their children had died, either at the maternity ward, or during visits to hospitals. Some were kidnapped from political prisoners. Many of the families who got their kids stolen in this way are Mapuches. The Mapuche are a Native minority group in southern Chile. The "spider in the web" was Anna Maria Elmgren, known as Aja, who worked with the Swedish embassy in Santiago and also with Adoptionscentrum (AC) in Sweden, an organization responsible for international adoptions. Aja (who lives in Chile) has denied the allegations in letters to Chilean newspapers, but she refused to get interviewed when contacted by SVT. 

What makes the above especially galling is the following. In 1973, the military took power in Chile in a bloody coup, a coup led by the notorious Augusto Pinochet. Sweden was one of the nations most sharply condemning the coup. Indeed, many Chileans fleeing the junta got asylum in Sweden. Yet, it was *at this very time* that AC started working with Aja *who was married to a police officer with connections to General Mendoza, a member of Pinochet´s governing junta*. (Mendoza was the head of the militarized Chilean police force, the Carabineros.) If the allegations against Aja are true, Sweden has been implicated in Pinochet´s human rights violations.

Or perhaps not. Another bizarre fact is that the Chilean police themselves suspected Aja of foul play and tried to start an investigation against her! Let that sink in: even the police forces of the highly repressive military regime wondered what the heck the well-connected Swedish lady was up to. What saved her was her husband´s connections to Mendoza, and the generally corrupt character of the Chilean judiciary and bureaucracy. The documentary strongly implies that Aja bribed select people in Chile with money procured from AC´s members in Sweden...

The role of AC is a curious one. On the one hand, AC is an independent organization. On the other hand, however, they seem to function as a kind of quasi-governmental agency, a quango if you like, since international adoptions are considered an important part of Swedish activities abroad (and "evidence" for our hallowed status as a champion of human rights). The present leader of the Conservative Party, Ulf Kristersson, was head of AC 20 years ago, when the allegations of child abductions from Chile first surfaced. His response was to do nothing and criticize those who wanted to do something. A government report demanded more transparency in international adoptions, something Kristersson opposed with the (intriguing to be sure) argument that it would stop almost all Third World adoptions to Sweden! Kristersson flatly refused to be interviewed by the reporters behind "De stulna barnen". His press secretary, in true Soviet fashion, demanded to see the questions in advance and then unilaterally decided that Kristersson wouldn´t do any interviews. She even refused to say whether Kristersson himself ever read the questions at all! 

AC *did* agree on an interview, and here the documentary turns really, really weird. The two AC spokespeople look like cult leaders or alien body snatchers in skin suits when they try to explain the NGO´s position. Later, AC flatly refuses any more interviews "for the good of our members" (whatever that even means). In the interview they did give, the AC alien quangocrats essentially accuse all Chilean mothers of blatant lying! Former AC operatives interviewed say that they never doubted Aja and still feel completely confident that nothing untoward happened. 

While all the above is, to put it mildly, bad, the real rabbit hole goes deeper, as pointed out in my blog post "Race pessimism in reverse", a review of leftist gadfly Tobias Hübinette´s book "Adopterad". Hübinette, a critic of international (Third World) adoptions, documents how such adoptions were *explictly* part of Sweden´s "anti-racist" and "multi-culturalist" (and yet strangely "color blind") politics, and also an important part of the enlightened liberal self-identity. If this liberal social engineering turns out to have fueled what essentially amounts to child trafficking, the Image of Sweden will get a body blow from which it may never recover, even among its friends and allies. Adoption seems to be a *religion* for many of these people. It seems another god has failed! In all fairness, the Swedish Parliament (at the initiative of the Left Party) decided just the other day to launch an official investigation into both Chilean and other Third World adoptions, with the government parties (Social Democrats and Greens) bizarrely voting against the proposal, so perhaps *something* of the Image could still be salvaged. However, it´s equally likely that even more compromising facts will be revealed. 

Welcome to 2021.