Jag är pluralist

 

Jag är både monoteist, polyteist och panteist. Samtidigt.

Vilken religion är den "sanna" religionen? Enda sättet att "bevisa" en religion är genom den religiösa erfarenheten. Detta inkluderar rimligtvis visioner, uppenbarelser och mystika upplevelser. Problemet är att man kan bevisa i stort sett *alla* religioner på detta sätt. Kan de verkligen vara sanna allihop? 

Här kommer ett radikalt förslag: Ja, alla religioner är faktiskt *på något sätt* sanna. There, I said it. 

Ta nära döden-upplevelser (NDUs). Kristna ser Kristus, hinduer ser Krishna, buddhister ser Buddha. En traditionell kristen måste i princip hävda att mötet med Kristus var sant, medan de två andra var falska. Men det verkar vara exakt samma typ av upplevelser i samtliga fall. En annan kristen strategi är att förneka *alla* NDUs. Skriften är enda rättesnöret! Det fungerar inte heller. En lutheran kan anse sig ha en upplevelse av att Helig Ande via Ordets predikan har öppnat hans hjärta för Skriftens sanningar. Men på vilket sätt skiljer sig detta från t.ex. en mormons upplevelse av att Mormons Bok måste vara sann? Och varför ska vi tro på just den bibliska uppenbarelsen? Hur vet vi ens att det är en verklig uppenbarelse? Har någon träffat Mose eller Paulus nyligen och fått en intervju? Och även om vi antar att det rör sig om uppenbarelser, på vilket sätt skiljer de sig från Muhammeds, Joseph Smiths eller George Adamskis, för att bara ta tre exempel? 

För en ateist är detta inget problem. I hans universum finns det ju inga gudar alls, och är han dessutom materialist (vilket är det vanliga) finns det inga andra övernaturliga fenomen heller. Ironiskt nog är det inget problem för en polyteist heller. En polyteist kan ju hävda att alla religioner är "sanna" åtminstone i den meningen, att alla är baserade på kommunikationer från gudarna - olika gudar! (Pluralis av "Jesus" lär förresten vara "Jesii".) En panteist kan på samma sätt hävda att alltings urgrund tar sig olika former för olika människor. Det är bara monoteisten som är svarslös, och bestämt måste hävda att alla som ser "fel" saker är förledda av demoner eller faktiskt inte ser något alls. Vilket är omöjligt att bevisa. (Eller rättare sagt den strikta, exklusivistiska monoteisten. En inklusivistisk monoteist kan hävda att den ende guden visar sig för olika sätt för olika människor - Kristus visar sig såldedes som Krishna för en hindu, etc.) 

Man kan förstås fortfarande driva linjen att en eller flera religioner är "sannare", "bättre" eller "högre" än de andra. Jag har själv vissa sympatier för den ståndpunkten. Under en period betraktade jag faktiskt kristendomen som den högsta religionen. I efterhand har jag insett att det nog bara var min subjektiva tolkning av den som jag satte "högst". Och så är det ju faktiskt för alla andra också. Hur många subjektiva tolkningar av NT är vi uppe i nu, 2000 år efter Kristus (sic)? Sjuttiosju? Sexhundra sextiosex, eller vad? Och varför skulle en religion som hävdar att en personlig gud älskar människan och vill förlossa henne nödvändigtvis vara "högst"? Handlar universum bara om oss? Handlar det bara om just mig och min privata tolkning av en viss religion? Kanske är kristendomen bara högst för oss människor, och inte för någon annan. Kanske är din kristendomen bara högst för dig? 

Tänk om människan faktiskt kan välja sin väg genom evigheten. Anta att jag inte vill uppstå med en oförgänglig fysisk kropp och leva i 1,000 år i ett märkligt paradis på Jorden där lejonet vänslas med lammet? Anta att *lejonet* inte vill göra det heller. Eller ens lammet. Anta att jag föredrar att förenas med det kosmiska supermedvetandet, som droppen förenar sig med havet? Eller förvandlas till en bodhisattvisk ljusvarelse? Eller återfödas som ett lejon? Vem ska stoppa mig? Luther? Även om vi antar att det faktiskt finns ett slutmål någonstans, så innebär detta ändå inte att Gud visar det för oss. Kanske kan vi inte ens förstå slutmålet. Gud visar oss det lilla vi förstår av det. Jag tror att Mahayana kallar detta "upaya" (på engelska "skilfull means"). Gud är faktiskt allt för alla människor...

Denna tanke verkar betydligt mer rimlig än att ett synnerligen eklektiskt urval av skrifter med uppenbart motsägelsefullt innehåll, dåligt översatta, och dessutom tillkomna under en period då mänskligheten i största allmänhet visste betydligt mindre än vi gör idag, skulle utgöra ofelbara meddelanden från universums skapare. Ja, jag menar Bibeln. Fast samma kritik kan nog appliceras på i stort sett alla s.k. heliga skrifter. 

Jag är både monoteist, polyteist och panteist. Samtidigt.