I rävens natt

Något om min politiska utveckling...

På 00-talet var jag närmast "socialdemokrat med vänsterliberala drag". Det var dock inte en väl uttänkt "ideologi" eller "linje", utan snarare pragmatisk vänsterpolitik i en post-9/11 värld. Världsrevolutionen hade tydligen blivit inställd. Annulerad. Helt off topic. Tanken att "imperialismen" kan vara "objektivt progressiv" när den attackerar "reaktionärer och fascister" hade jag redan sedan tidigare (tänk Bosnien och Rwanda). Nu var islamismen det stora hotet. Stormakten hette visst USA. 

Var detta samma sak som "decent left"? Nej, egentligen inte. Jag ansåg nämligen att USA, Ryssland och Kina borde samarbeta i kriget mot terrorismen. Tanken var inte *helt* utopisk. Det är bortglömt idag, men under 00-talet var det ett töväder mellan västvärlden och Ryssland, säkerligen för att väst hoppades att Putte skulle visa sig vara lika marknadsvänlig (och därmed västvänlig) som Jeltsin. Att han var auktoritär var inget problem, så länge auktoriteten riktades åt rätt håll... 

Ryssland och Kina stödde USA under kriget mot talibanerna och al-Qaida i Afghanistan, och ryssarna skickade rentav trupper till Kabul. Samsynen varade inte länge, eftersom USA utnyttjade krisen till att göra Afghanistan och hela Centralasien till en del av amerikosfären. Både Ryssland och Kina motsatte sig Irakkriget (det gjorde förresten jag också). 

På 2010-talet inträffade flera händelser som fick mig att ompröva mina politiska perspektiv. Ett var arabvåren. Fast egentligen inte - jag hade även tidigare intagit ståndpunkten att man inte kan låta islamisterna ta makten, inte ens på demokratisk väg via fria val. En sådan situation inträffade redan på 1990-talet i Algeriet, där FIS vunnit de algeriska valen. Jag stödde FLN:s militärkupp. Samtidigt visade ju arabvåren att ett "socialdemokratiskt" perspektiv helt enkelt inte fungerar. Hur kan man vara "socialdemokrat" om enda alternativet till islamism är en sekulär militärjunta? Svar: det kan man inte. 

En viktigare orsak var att jag läst John Michael Greers bok "The Long Descent", och ett antal liknande böcker. Om dessa böcker har rätt (och jag kan inte se något avgörande motargument) så kommer den moderna västvärlden att gå in i en långvarig nedgångsperiod som slutar med kollaps. Processen är dessutom oundviklig. I boken är "peak oil" den avgörande faktorn som driver kollapsen, men det är ganska lätt att tänka sig ungefär samma scenario (eller t.o.m. värre) drivet av andra faktorer: överbefolkning, pandemier, och givetvis klimatförändringar. Om detta är sant, blir det "socialdemokratiska" programmet problematiskt även av denna anledning. Ja, det verkar inte vara möjligt över huvud taget...

En annan faktor var att tokvänstern blev alltmer dominerande (och alltmer tokig) i USA och Storbritannien, de "ledande" västländerna. En typ av vänster jag motsatte mig t.o.m. under min rödaste period i min ungdom. 

Migrantkrisen 2015 blev en vändpunkt. Det var då många pusselbitar föll på plats. Perioden 2015-2020 visade med all önskvärd tydlighet att både den "breda" vänstern och den revolutionära versionen, helt enkelt blivit en del av etablissemanget. Jag har bloggat om detta tidigare. Väldigt kort: hur kommer det sig att så många "revolutionärer" stödjer EU, Joe Biden, grönkapitalism och nedstängningar av samhället under coronapandemin? Borde inte revolutionärer göra, ähum, raka motsatsen? Inte nog med att vänstern blivit en del av etablissemanget, de verkar dessutom stödja fel falang! (Jag kan själv tänka mig att "stödja etablissemanget", om belöningen är den rätta. Se ovan.) Lägg till detta en identitetspolitisk galenskap som får en virrpanna som Trump att framstå som ett under av intellektuellt Machtübernahme, och du har spelplanen... 

Jag har alltid ansett att "västvärlden" eller "moderniteten" är, om inte perfekta, så åtminstone bättre än alternativen, och dessutom mer utvecklingsbara än alternativen. Socialismen byggs på kapitalismens landvinningar, inte på dess ruiner. För att uttrycka sig lite provokativt. För vilka är alternativen, egentligen? Stalin, Mao eller Hitler? Dagens Ryssland eller Kina? Islamisternas terrorsekter och traffickers? Trans-rörelsen, kanske? 

Idag har vi dock fått en extremt otrevlig situation, där västvärlden håller på att begå något som närmast liknar ett kollektivt självmord, samtidigt som Ryssland och Kina håller på att fylla tomrummet. Joe Biden kan mycket väl vara västvärlden svar på Tjernenko. Därefter väntar våra egna versioner av Gorbatjov...och Jeltsin. Under nedgångsperioden som följer kommer Ryssland och Kina att monopolisera kvarvarande energi- och råvaruresurser. Det kommer att bli ett rått uppvaknande för alla vänsterradikaler, både de som fortfarande drömmer om "revolution" och de som helt enkelt stödjer Biden. Att vara ett protektorat till Putte eller Xi i femtio eller hundra år kommer inte att bli någon särskilt rolig upplevelse. 

Frågan är vad som måste göras nu. Jag vet faktiskt inte. Jag anser mig inte ha några lösningar. Men frågan har i vart fall ställts.