On religious matters, I tend strongly towards a position we could call radical pluralism. All religions are in some sense "true", despite *not* having a common goal. But what could this mean concretely?
I suppose it's *possible* (but something of a stretch) to argue that all religions are literally true. Catholics go to Catholic heaven, Protestants go to Protestant heaven, which from a Catholic viewpoint is no better than Hell, and vice versa, so in this way even mutually incompatible religious creeds could "both be true". Even the resurrection of the body could be accommodated in this way, Catholics being gently resurrected in the vicinity of Rome, while Protestants would presumably experience a more rude awakening somewhere west of Pecos. Yet, somehow I find this neat scenario very hard to believe!
Virtually all religions seem to be false if interpreted literally, so presumably they shouldn't be. At the same time, people all over the world have supernatural encounters of various kinds, including mystical experiences. We could speculate that these experiences are true, but are interpreted in vastly different ways by the visionaries and mystics who have them. Later, they are exegeted by people who hardly even had spiritual experiences. A "tradition" have been born.
What exactly is it people see during these encounters? We could call it "archetypes", borrowing a term from Jung. These spiritual or divine archetypes have a remarkable way to show up in vastly different cultures. (These days, I tend to believe that cultures really are different on a very fundamental level.) What this means, of course, is that the same archetypes also manifest in very different religions.
Thus, the idea of an inpersonal god, usually associated with the Hindu notion of Brahman, appears in Christianity in the writings of Master Eckhart. The erotic mysticism surrounding Krishna and Radha is strikingly similar to the "bride chamber mysticism" of Bernard of Clairvaux. In the Bible, there is the Song of Songs. The theist archetype exist within Buddhism as worship of Amitabha Buddha, "salvation by grace alone" is preached by both Luther and some Hindu Vaishnavas, and "possession cults" exist in many different cultures but also among Charismatic Christians "slain in the spirit". The idea of a spiritual initiation through suffering and death exist among the "pagans" and "animists". We call it "the passion of the Christ"...
Are these archetypes different "gods" or spiritual entities? Are they aspects of the same God or Divine Reality? And what happens if we follow them? I don't claim to know the answer to these questions. However, I consider many of the "traditional" responses inadequate. Why must all humans have the same goal, spiritually speaking? We don't have the same culture, after all. More to the point, we don't have the same religion! Why is merging with Brahman a "higher" goal than cavorting with Krishna in Vrindavan? Why is the resurrection of the body and the survival of the personality "John Smith" higher than attaining super-consciousness by merging with Shiva? Why is alchemical longevity on a Chinese hill top worse than being raptured without your pet dog in Texas? Somebody please help me out here...
Perhaps all these states are temporary anyway. Somehow, I find it difficult to believe that our little rock in infinite space is *that* important to God's plans, although I suppose it's possible that a loving deity might decide to save even mosquitoes, the coronavirus and a naked ape named Joe from the samsaric ordeals of our little corner of the galaxy. In fact, I would expect an all-loving god to do just that, but it still doesn't mean we are all that special. Maybe the Alien God has deputized some random dude from the higher astral to deal with us. If so, he has my sympathy. I mean, it can't be easy...
That random dude is the hero with a thousand faces!
"Catholics go to Catholic heaven, Protestants go to Protestant heaven, which from a Catholic viewpoint is no better than Hell, and vice versa, so in this way even mutually incompatible religious creeds could "both be true"."
ReplyDeleteProblemet är att många tror sig vara en förtappad syndare, som inte ens enligt den religion de tillhör får ett lyckligt liv efter detta. Hur blir det om man applicerar din princip på detta?
Protestantiska syndare - som förutom synden dessutom inte fått den rätta kontakten med Jesus, får det värst. För de kommer absolut att plågas i evighet. Det gäller också katolska syndare, med tillägget att om de bara syndat lite grann kan få frälsningen - efter att de har plågat ganska så länge i skärselden.
Muslimska syndare kommer också dit, men i Koranen finns det en del kryptiska formuleringar av typen "om Gud inte vill annorlunda".
Dessa kryphål gäller både om man kommer till helvetet och hur länge man ska vara där. Några ställen står det i Koranen att helvetesstraffet ska vara evigt - återigen med tillägget "Om Gud inte vill annorlunda". Till råga på allt finns det ett ställe i Koranen där det inte står evigt, utan använder ett ord som syftar på en begränsad tig. Även i zoroastrismen finns helvetesstraff, men idag finns det tvister bland dem om det är evigt eller begränsat i tid.
Hinduer, buddhister, och jainister har en rad olika alternativ för de som är syndare. Det gemensamma för dem är att straffet aldrig är evigt. Så en del kommer till något som liknar helvetet men som i själva verket är en skärseld, andra återföds som hungriga spöken, råttor, myggor eller i "bästa" fall som mycket fattiga människor.
Om alla till sist når Nirvana eller Moksha är lite oklart. Om så ej är fallet kommer kretsloppet att vara för evigt, med själar som aldrig riktigt kommer fram.
Teosoferna tror ungefär som de ovan nämnda riktningarna kan man tänka - men så är det inte. För enligt teosofin kan en människa aldrig återfödas till djur. Men det gör faktiskt teosofin på ett sätt till något värre än de indiska religionerna. Om en hindu eller buddhist träffar på en väldigt fattig människa kan hen inte alls utgå från att denne måste ha syndat mycket. Eftersom under denne finns så oerhört många som är djur av olika slag. (och för hinduerna även växter!) Dessa har alltså syndat mer. Så att överhuvudtaget bli människa måste vara ett tecken på att man under det tidigare livet inte varit alltför förfärlig.
Det sistnämnda är en bra poäng jag inte tidigare tänkt på.
ReplyDeleteNär det gäller min knäppa teori så skulle den väl innebära att det finns något slags lägre astralvärldar som motsvarar "helvetet" och "skärselden". Tror man sig höra hemma där, fastnar man där - för evigt?
Något jag givetvis hoppas *inte* stämmer...
En annan intrikat fråga är var satanister hamnar efter döden. I do have a few suggestions...
ReplyDeleteHinduismen är mycket riktigt oklar eftersom det inte riktigt framgår om de kvarvarande själarna förstörs av Shiva när den kosmiska cykeln nått vägs ände, eller om de faktiskt blir befriade, eller kanske återföds under nästa cykel? Teosoferna verkar driva den sistnämnda linjen. Buddhismen förstår jag inte alls på denna punkt.
ReplyDelete"En annan intrikat fråga är var satanister hamnar efter döden" Det beror väl på vilken typ av satanister. MLO-arna ville ju ha en värld där kaosmakterna styr oinskränkt. Då borde de ju efter döden hamna nånstans där verkligen kaosmakterna styr oinskränkt. Och möjligen upptäcka att det inte var så roligt som de trodde.
ReplyDeleteDet är just det som är grejen. Att vara helvetets fetaste djävul är kanske en sak, att vara en av hans drängar kan ju vara något annat...
ReplyDeleteDen mest "ortodoxa" buddhismen står väl fast vid att det inte finns några själar alls. Men i så fall har man ingen nytta av goda gärningar i nästa liv, för det finns ingen själ som återföds. De flesta buddhister tycks dock ha hamnat i en sorts mellanposition där i alla det finns något som fortlever. Och inte bara att man sätter ett opersonligt karmiskt märke på en annan organism.
ReplyDeleteEn ortodox buddhist skulle väl kunna svara att du genom att göra goda gärningar som förbättrar nästa organisms karma visar ett oerhört medlidande, eller något sådant. Fast det stämmer nog att folk gärna vill ha de positiva karmiska effekterna själva. En slags dold egoism ur ortodox synvinkel?
ReplyDeleteBuddha kunde ju minnas sina tidigare liv. Då måste det finnas något som återföds. Såvida man inte påstår att han kunde läsa Akasha-krönikan, förstås.
ReplyDelete