Krigskrediter

 

Jag stödjer som bekant svenskt NATO-medlemskap. Måste ändå säga att anhängarnas pekpinnar mot V och MP efter att DCA-avtalet röstats igenom är rätt så töntiga. Tänker närmast på Aftonbladet här. 

Jag antar att det har något med svenskt koncensustänkande att göra. Alla ska med. Eller rättare sagt sitta ner i båten. V och MP fick sitt lilla roliga när de röstade mot NATO-medlemskapet förra året. Nu ska alla rösta för allt NATO-relaterat. För vi är ju redan medlemmar. Så det så!

Fast ur en viss synvinkel har AB faktiskt rätt. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg när V och MP var EU-motståndare. MP var först med att ge upp EU-motståndet efter att Sverige väl blivit medlemmar. De insåg nämligen att EU:s byråkrati kan användas för att driva igenom miljöregleringar i Sverige. Och i praktiken gav V också upp EU-motståndet några år senare. Minns en ganska bisarr debatt mellan Gudrun Schyman och Jan Guillou på den punkten...

Så varför skulle inte samma sak kunna gälla NATO? Varför skulle inte MP och V kunna sluta oroa sig och lära sig älska bomben? Det kan hända. Och då kommer MP att vara först. De kanske kan intala sig själva att NATO försvarar den där EU-byråkratin? Och V har redan röstat för svenskt bistånd till Ukraina. Fast ärligt talat har jag svårt att se hur *det* partiet någonsin ska kunna bli NATO-vänligt.

Om det inte får ministerposter, förstås. 

För nog är det väl *det* som får AB att bli riktigt irriterade på sina tjäbblande tvillingpartier? Socialdemokraterna behöver Miljöpartiets och Vänsterpartiets mandat för att komma tillbaka till regeringsmakten. Och det vore lite penibelt att regera med stöd av två USA-kritiska partier i DCA-tider. 

Så det handlar alltså inte alls om svenskt koncensustänkande. Utan om de sedvanliga inrikespolitiska apspelet. Om sanningen ska fram!