De senaste veckorna verkar hundratusentals människor världen över, kanske miljontals vid det här laget, demonstrerat mot Israel och till stöd för "Gaza". Och åtminstone i Sverige finns det en viss pro-palestinsk slagsida i många medier. Det verkar alltså som om den radikala vänstern inte borde ha några särskilda problem med att föra ut sitt budskap...
Under tiden hör vi veklagan från Flamman på temat "det är såååå svårt att att vara pro-palestinsk".
Eh, förlåt?
Okej, låt mig gissa. Flamman är husorgan för den trötta och demoraliserade småborgarvänstern? Känner igen fenomenet. På 1990-talet bevistade jag ett antal vänsterdemonstrationer som var rena gravölen. I både Stockholm och Göteborg. Detta samtidigt som miljontals arbetare över hela Europa protesterade mot ekonomisk kris, dyrtid och inskränkta fackliga rättigheter. Var rätt stora "demos" på det temat även i Sverige, inklusive den största LO-demonstrationen någonsin.
Men på vänsterns flummiga folkhögskolor verkar man ha missat detta. Cuz reasons.
Inte för att jag bryr mig. Gillar inte pro-Hamas-demonstrationer. Men visst är det lustigt att vissa saker aldrig förändras? Observera också följande: på 1990-talet var klagomålet att folk inte längre protesterar på ett "politiserat" sätt. Alltså inte för Vietnam eller Palestina, eller mot kärnvapen. Utan för någonting så trivialt och tråkigt som högre löner!
*Men vad är ursäkten denna gång?* De senaste årens protester verkar ju tvärtom ha handlat om alla flumvänsterns omhuldade *politiserade* frågor: klimatet, anti-rasismen (BLM), trans, och nu självaste Palestina-konflikten.
So what seems to be the problem here, comrades?
"Gillar inte pro-Hamas-demonstrationer. " Gör inte jag heller, men man behöver inte gilla Hamas för att demonstrera mot att en överlägsen ockupationsmakt massakrerar civilbefolkningen på Gaza. Men behövde inte heller gilla Haile Selassie för att på 30-talet demonstrera mot Italiens ockupation av Etiopien.
ReplyDeleteErik R