Judarna i Sverige är rädda för att bli igenkända på stan och attackerade av anti-semiter. Med andra ord: av muslimer.
Men hur kan muslimerna känna igen en jude? Det enda möjliga svaret är att judarna efter 500 år i Sverige fortfarande inte har assimilerat sig med majoritetsbefolkningen.
Ni vet, svennarna.
Men då uppstår genast nästa fråga: varför trodde judarna tills helt nyligen att muslimerna skulle assimileras på bara några få generationer? Eller åtminstone så pass mycket att de skulle sluta hata uppkäftiga dhimmis?
Vad är det jag missar här?
Asking for a friend named Björn Söder.
Jag tror inte att judar i Sverige känns igen om man inte får reda på att de är judar. Med några ytterst få undantag. Jag har exempelvis fått reda på att personer jag känt sedan tioårsåldern är judar - årtionden senare. Jag hade inte en aning, och det fanns absolut inget som skulle kunna skapat idén hos mig.
ReplyDeleteAntisemitismen är en så abstrakt rasism - man får läsa sig till den och sedan spana utanför synagogor eller kolla vilka som framträder som judar i kulturdebatten.
Rasism mot svarta kan ju ses som en form av inte alls helt outgrundligt men ytterst primitivt tänkande."Hen ser så annorlunda ut - det måste vara något skumt med hen". Att "främlingar" har jobb i Sverige kan leda till reaktioner som "varför har en utlänning jobb medan jag är arbetslös". Om en "främling" tvärtom saknar jobb kan det leda till reaktioner som "de latar sig och det är mina skatter som bekostar deras socialbidrag".
Olika varianter av primitivt, men inte alltför outgrundligt, tänkande.
Men antisemitism uppstår inte på ett så "spontant" sätt. I Europa har den varit kopplad till egenartade konspirationsteorier som folk läst sig till.
I arabvärlden är den ganska så sen - den fanns knappast före sent 1800-tal. Och då uppkom den som en tragisk och irrationell motreaktion mot sionismen.
Erik R
Nja, håller inte med. Åtminstone inte rent historiskt. För det första finns det ju kulturella skillnader mellan judar och "hedningar". Som du själv säger: man måste spana utanför synagogor för att veta vem som är jude. Jo, men väldigt länge kunde man spana in deras kläder eller yrken också! Icke-judar behövde knappast läsa sig till att de skulle vara anti-semiter, eftersom judarna var kulturellt och religiöst (och ibland fysiskt) avvikande. En del var som bekant köpmän eller penningutlånare, andra var (ironiskt nog?) ett slags publikaner som drev in skatterna åt de kristna härskarna - och då möttes av "folkets" vrede.
ReplyDeleteMen även i modern tid har det funnits det du skulle kalla "primitivt men inte alltför outgrundligt tänkande" mot judar, t.ex. att judisk massinvandring till USA kopplat till den socialistiska rörelsens framväxt ledde till anti-socialistiska/anti-kommunistiska och samtidigt anti-semitiska motreaktioner.
Att muslimer (eller nynazister) fortfarande känner igen judar i Sverige beror helt säkert på "synagogorna" och "kulturdebatten", d.v.s. att de kulturellt/religiöst fortfarande är judar.
Den muslimska världens förhållningssätt till dhimmis är väldigt komplicerad, men den korta historien är att det såklart fanns fientlighet mellan judar och muslimer redan från början. Sedan har det gått upp och ned genom världshistorien, så både islamofiler och islamofober kan hitta exempel som "bevisar" deras ståndpunkt.
Judar behandlades juridiskt på samma sätt i tidig islam som kristna och zoroastrier - vare sig sämre eller bättre. Och under korstågsperioden kom ofta judar och muslimer varandra nära - båda var hotade av en intolerant kyrka. Visst fanns det motsättningar mellan judar och muslimer men från ren antisemitism var steget mycket långt.
ReplyDelete