Tidlösans bekännelser (del 3)

Jag har inget "alternativ" till materialismen eller kristendomen, men jag har börjat misstänka att ett sådant kanske ligger väldigt långt bort från våra gängse livsåskådningar. Är det så säkert att det bara finns *en* sann religion, eller att "alla religioner är sanna eftersom de leder till samma mål". Här är en radikal tanke: alla religioner är sanna trots att de leder till olika mål! Enda sättet att göra troligt att det övernaturliga existerar är genom övernaturliga upplevelser, men de verkar ju bekräfta alla religioner och religiösa föreställningar: animism, panteism, polyteism, monoteism. Både personliga transcendenta skapargudar, opersonliga världssjälar och personliga men begränsade andeväsen passerar revy. Tänk om alla är sanna? Eller tänk om alla är...falska? Astralvärldens bländverk...

Det slog mig just att folk ser demoner också!

Skulle man på något sätt kunna hävda att vissa av dessa religioner trots allt är "högre" och därmed sannare än de andra? För kristna är det självklart att kristendomen är högst. Den utlovar ju personlig odödlighet (inklusive kroppens uppståndelse), och talar om en personlig gud som t. o. m. älskar syndarna. Ondskan besegras totalt och världen förnyas. Men vad är det *egentligen* som säger att detta är den högsta möjliga religionen? Varför är det inte högre att uppgå i Brahman och bli ett med det kosmiska medvetandet? Varför måste min personlighet prompt bevaras? Varför måste jag ha en kropp? Implicerar inte detta begränsning?

Även antropocentrismen kan ifrågasättas. Varför skulle människan spela en central roll i ett oändligt andligt och materiellt kosmos? Om det finns ett frälsningsdrama som gäller oss, så gäller det *bara* oss. Inte marsianerna, neandertalarna eller Gaia i dess helhet. Ibland undrar jag om vi befinner oss så långt ner i tillvarons stora kedja att vi helt enkelt inte kan förstå det gudomliga. Det skulle ju faktiskt förklara ett och annat!

Oklart om fortsättning följer.