Har materialismen ett svar på var lidandet och ondskan kommer ifrån? Ja, i vart fall lidandet. Det är oklart om en materialist ens kan tro på "ondskan", om man inte helt enkelt gör ondska och lidande till synonyma begrepp. Eller också kallar man personer med särskilt vedervärdiga karaktärsdrag för "onda". Det skulle då kunna finnas en psykologisk ondska, men inte en metafysisk.
Det skulle ju vara intressant att få veta om materialisterna *verkligen* anser detta? Deras sätt att demonisera inte bara Hitler och Stalin utan alla sina meningsmotståndare (Donald Trump eller Greta Thunberg beroende på politiska preferenser) låter onekligen lite metafysiskt. Man kan onekligen undra varför folk som inte tror på Gud ändå beter sig som om det fanns heliga kor...
För att verkligen kunna tro på ondska, måste man rimligtvis ha en objektiv moral. Det verkar dock omöjligt att basera en sådan på materialism. Det är förvisso ett empiriskt faktum att de flesta människor kan känna lidande, men hur går man från detta till tanken att det skulle vara moraliskt förkastligt att tillfoga andra människor lidande? Det finns ingenting i själva empirin "mordoffret lider" som gör att man kan härleda den moraliska principen "du skall icke dräpa" från den. Och empiri är det enda materialisterna har. De måste smuggla in en metafysisk moralprincip bakvägen, i allmänhet från någon version av kristendomen.
Det finns religioner som strängt taget inte har något svar på varifrån ondskan och lidandet kommer. De verkar dock åtminstone kunna erkänna ondskans existens på ett koherent sätt! Kanske kan de även förklara hur ondskan och lidandet ska upphöra. Om materialismen har rätt, är de för evigt. Såvida inte några avancerade robotar från en främmande planet har uppfunnit ett jäkligt potent lyckopiller.
Och det verkar ju inte så värst troligt...
Ett av de mer irriterande inslagen i hinduismen och buddhismen är det franka erkännandet att t.ex. Buddha *faktiskt inte visste* hur ondskan och lidandet en gång uppstått. Åtminstone brukade jag tycka så. Men tänk om Buddha hade en poäng?
Kristna anser sig ha ett svar. Ondskan är resultatet av ett fall. De levande varelserna har missbrukat sin fria vilja och därmed syndat mot Gud. Hinduismen och buddhismen framstår då närmast som ett förnekande av syndafallet. Det finns förresten Krishna-troende som också tror på ett slags syndafall, men då handlar det om själar som frivilligt avviker från Gud.
Men förklarar detta verkligen problemet? Inte så vitt jag kan se. Skapades människan (eller Lucifer) perfekta? Varför skulle en perfekt varelse avvika från Gud? Tanken är absurd. Eller var de första själarna faktiskt inte perfekta? Men i så fall är Gud medandsvarig för deras fall, eller också kan han inte skapa perfekta varelser, och är således inte allsmäktig... Observera också att själarna efter domedagen för alltid kommer att leva med Gud. Men varför det? Har de fallit en gång, kan de väl falla igen! De har ju fri vilja.
Så egentligen har varken kristendomen eller Gaudiya Vaishnava något bra svar. De religiösa svar som finns tillhands är de jag nämnde härovan. Alltså att Gud av någon anledning valt att skapa människan imperfekt, eller placerat henne mitt i en imperfekt värld. Eller att inte ens Gud kan göra begränsade varelser perfekta.
Jag erkänner att jag inte riktigt gillar de existentiella konsekvenserna av ett sådant synsätt...
It's not a secret that my views on the apocalypse have been shaped by reading John Michael Greer.
There is one prediction in human history that has *always* turned out to be wrong: the idea that the end of the world is soon upon us, ushering in either utopia, dystopia or a suitable combination of both.
So why is it so common?
At least in modern times, I think the explanation is its peculiar alliance with a seemingly opposite notion: the Western idea of Progress. There are of course hard line optimists who don't believe in any apocalypse at all, just as there are perennial pessimists who believe that everything will just get worse and worse until Jesus finally saves the faithful remnant. Often, however, the two ideas seem to co-habit rather nicely with each other.
Apocalypse is what will supposedly happen if there is no Progress. Or Progress might come through Apocalypse. Or both - as in Marxism. Even people who oppose Progress accept the symbiosis. To them, Progress itself is the Apocalypse. One thing that long baffled me, however, is the popularity of secular apocalyptic narratives with no happy ending. I think I just realized how at least one type of such reasoning works.
Why is the idea of gradual decline often more controversial than the seemingly more crazy idea of Apocalypse? Obviously because a long decline challenges the Western monomyth of Progress. It shows that there is nothing special about modern civilization. Like all other civilizations in human history it's born, lives and dies. And whatever replaces it cannot (by definition) be better. This is why people who lose faith in Progress so seamlessly transition into doomers. If modern civilization cannot have a unique life, let it at least have a unique death!
In reality, the "end of the world" is really a metaphor for the end of a very specific political-economic regime: the globalist system which isn't older than the 1990's. Note also the curious fact that the end will come around 2030, which corresponds roughly to the time most Boomers will be dead! At the moment, climate change plays the role of Boomer-doomerism, at least in more sophisticated circles. The more pedestrian version casts a certain Donald J Trump in the role of Anti-Christ. That we are dealing with metaphors is also obvious from the fact that *other* crises aren't used in this fashion, such as the migrant crisis or Muslim fundamentalism.
But what if humanity will survive both climate change, Donald Trump, the death of the Boomer generation, the next pandemic, the next great depression or indeed Brexit? What if modern civilization itself will muddle through, badly bruised perhaps, but just enough to still be livable? And what if it manages to muddle through precisely because it rejects the virus of globo-liberalism?
Perhaps a swift death is preferable to the present propagandists than this...
2020 is clearly a turning point of some kind, so writing this *might* be a bit risky, but I'm going to risk it anyway.
Why should I believe that the world is coming to a speedy end? Why should I believe in the apocalypse? You have been predicting apocalypse literally *all my life*. Nothing happened. Why should I believe it's different this time?
During the 17th century, scientists said that rainfall in the tropics will stop if the forests are cut down. During the 19th century, Justus Liebig worried about the top soil. In 1969, Paul Ehrlich (whom I actually kind of like) predicted mass starvation in the Western nations by 1980. Yet, here we are.
During the 1970's and 1980's, nuclear war followed by nuclear winter would kill us all, unless ozone depletion did it first. Some leftists believed that the 1990's would see a near-apocalyptic reckoning with the old world order. Next was the disappearence of the honeybee. Then, peak oil was going to kill us. In fact, it was supposed to kill us long ago. So how come we are all still here?
But what about the economic depression caused by covid? Well, what about it? The world survived the 1930's Great Depression. It survived the Spanish flue, which was far deadlier than corona. Hell, it even survived two world wars! But what about the threat of mass starvation in the Third World, caused by the corona pandemic? But there have always been poverty and famine in the Third World...
But surely climate change is different? But is it? Shouldn't the Arctic ice sheet have melted by now? Humanity survived both the Medieval Warm Period and the Little Ice Age. What if climate change turns out to be a much more gradual process than many imagine? What if we are still here in 2028?
I'm not a cornucopian. Real, fundamental progress seems to have stalled during the 1970's. At least in the West (and the Soviet bloc). I wouldn't be surprised if the next century will see a gradual unravelling of the entire modern economic-political system. A bit like the gradual decline of the Roman Empire. But know what? Humanity survived that one, too. Even the Roman Empire survived the so-called fall of Rome...
So what is the point of all this apocalypse-mongering? That sounds like a good topic for another blog post...
"Why are the streets and squares emptying so rapidly, everyone going home lost in thought?
Because night has fallen and the barbarians haven't come
And some of our men just in from the border say
There are no barbarians any longer.
Now what's going to happen to us without the barbarians?
Those people were a kind of solution."
Turkey is on the verge of a war with NATO allies Greece and France.
Color revolution on the way in Belarus. Russian invasion next?
One million people listened to Greta Thunberg's summer broadcast about the climate crisis over Swedish public service radio.
New Zealand postponed its elections due to coronavirus.
Oleandrine.
Elon Musk worries about long-distance comets impacting Earth.
John Kasich will announce that a former GOP Congressman will endorse Joe Biden for POTUS.
Kamala Harris still aint Black.
I'm reading a book about Rome and the barbarians, and increasingly identify with the barbarians.
Just another day on the third planet from the sun. A day known as August 17, 2020 AD (or CE).
If you are an atheist, this is the only reality that exists and will ever exist.
If you are an pantheist, this reality is God.
Good luck to you all!
Last week, I sat down and reflected (I won't say discursively meditated) on the character of God (if he even exists). Purely by chance (if you believe in such things) tonight local time I came across a definition of God which *almost* fits with my own speculations.
There are just two problems. First, the God concept in question is associated with Trika. And Trika is Tantrika. I tend to stay clear of Tantrikas. You never really know when their satsangs might turn into orgies, or whether you are the next "meat sacrifice".
The other problem is that the Tantric teacher claims that Trika - wait for it - doesn't believe in God?! He explicitly calls it an atheistic system (or perhaps a-theistic)! So my view of God has a family likeness with that of self-professedly atheistic Tantrists...
Wtf. And how very, ahem, Tantric.
The idea goes something like this: "Base is Consciousness conscious of itself, dynamic, from which relative reality spontaneously arises. Base is conscious of the entire cosmos and of every single creature on the basis of compassion. Base is Space and Light, which can also be seen as Freedom and Love".
But what on earth is this if not God?
Still, I would like to qualify the above by saying that created reality is absolute rather than relative, and that God isn't identical with the cosmos, but reaches far beyond it. God, in essence, is a Stage 13-being!
Det här är strängt taget en kommentar till ett inlägg på en annan blogg... :-)
Det blir alltmer uppenbart att USA tänker trappa upp sitt "kalla krig" mot Kina. Donald Trump är här pådrivande, men även Joe Biden har (åtminstone retoriskt) börjat markera mot den nya stormakten. USA har i flera årtionden försökt integrera Kina i den globala ekonomin, vilket lett till att USA självt har avindustrialiserats och förvandlats till en ekonomisk frizon med stark tjänstesektor och underbetalda tjänstearbetare. Detta har drabbat den traditionella arbetarklassen hårt. En inhemsk kapitalist som dragit nytta av Kinas sociala dumpning är Donald Trump själv. Stålet i hans otaliga byggnader kommer från Folkrepubliken, något Hillary Clinton försökte använda mot honom i valrörelsen 2016. (Alltså samma Hillary vars man Bill Clinton var en av de ansvariga för globaliseringen! Jag tror förresten att de och Trump var polare på den tiden.) Sedan hände något...
Min gissning är att det amerikanska etablissemanget är splittrat i två falanger. Den ena vill kanske ha en mer genuint transnationell kapitalism. Den andra vill ha en globalism dominerad av USA. Den sistnämnda ståndpunkten går att kombinera med nationalism och populism. Enter Trump, stage right! Genom att utlova att amerikanska jobb ska tas hem har Trump alltså kopplat den anti-kinesiska linjen till det starka missnöjet inom (den vita) arbetarklassen. Det är också intressant att notera att Trumps onda genius Steve Bannon, ofta betecknad som isolationist, i själva verket stödjer konfrontationen med Kina. Ja, Bannon har gått så långt som till att utropa en kinesisk exilregering! Observera också att motstånd mot Ryssland *inte* kan kopplas till missnöje inom arbetarklassen, vilket kanske förklarar varför Trump i sin propaganda inte betonar den frågan. Hans mångomtalade "bas" bryr sig helt enkelt inte om Ukraina, Georgien och sådant. (I verkligheten har Trump trappat upp mot Ryssland också.)
Jag gissar att USA trappat upp mot Kina även om demokraterna suttit vid makten, men det hade kanske tagit längre tid. Trump är inte beroende av den liberala "donor class" som är uppknuten till det transnationella kapitalet. Kamala Harris är närmast en del av den! Observera också att Kina är taktiskt allierade med den mest globalistiska falangen i USA.
Den stora frågan är förstås om USA kommer att lyckas knäcka Kina. Det finns käcka libertarianer som tror att Kina helt enkelt skulle kollapsa om landet inte fick tillgång till amerikanska dollar. Varför libertarianer, som i allmänhet betraktar papperspengar som värdelösa, plötsligt tror att de är värda något i *detta* fall, är ju lite oklart. De har antagligen lånat argumentet (och kanske pengarna) från nyliberalerna, som förutsagt Kinas kollaps i 20 års tid trots att de har dollar, helt enkelt för att en centraliserad planekonomi *måste* misslyckas. I själva verket kan det bli precis tvärtom: Kinas starka centralisering kan bli vad som räddar landet i händelse av ett amerikanskt handelskrig. Dessutom verkar Kinas import och export till stor del bestå av riktiga produkter. Dem kan man nog handla med även utan dollar.
Kina är självfallet inte osårbart. Den stormakt som har störst problem just nu är dock USA. Kanske med benäget kinesiskt bistånd bakom kulisserna? Avgörandet kan komma snabbt. Anta att Kina i ett skarpt läge tar Taiwan. Tänker USA *verkligen* riskera ett storkrig med Kina i det läget? Å andra sidan har Kina många konkurrenter i regionen. USA skulle kunna bygga upp en anti-kinesisk allians med Indien, Japan, etc. Men inte ens det skulle likna kalla krigets maktrelationer. Jag skulle inte bli förvånad om Indien eller Japan i väldigt stor utsträckning skulle driva sina egna agendor inom en sådan allians...
Dessutom har USA en annan mäktig motståndare: Ryssland. Vad händer om Putin invaderar Belarus? USA har hotat Tyskland med sanktioner om inte landet slutar köpa olja och gas från Ryssland. Istället utlovar USA amerikansk skifferolja till Tyskland och Östeuropa. Men varför skulle Europa i längden köpa den? Biden vill dessutom ställa om USA till "grön" energi, så det är oklart om fuloljan ens kommer att vara tillgänglig så länge till (om demokraternas statskupp lyckas) . USA har inhöstat en del utrikespolitiska framgångar i Mellersta Östern, där en anti-iransk allians håller på att växa fram, samtidigt som USA eller Israel av allt att döma bedriver ett lågintensivt krig mot Iran (med väldigt högintensiva explosioner) men annars har USA inte lyckats med just någonting alls (OK, de störtade Morales i Bolivia).
Jag kan tillägga att det finns de som tror att USA (och Trump) bara bluffar när de skramlar med sina vapen. Exempelvis John Michael Greer, vars bloggar jag länkar till. Greer tror att Trumps verkliga plan är att kraftigt slimma ner den amerikanska intressesfären, men att en ordnad reträtt kräver en hel del vapenskrammel för att inte övergå i en oordnad dito...
Detta märkliga år 2020 kan vi egentligen bara vara säkra på två saker. Det ena är att USA befinner sig i en djup politisk och ekonomisk kris, som antagligen bara kommer att fortsätta oavsett vem som utropas till segrare i valskandalen senare i höst. Det andra är att Ryssland och Kina inte har sett så här starka ut på flera årtionden. Det kanske borde oroa oss i Sverige?
Är människan "skapelsens krona" eller evolutionens mål? Det verkar faktiskt inte särskilt troligt. Visst är människan oerhört komplex, men är hon egentligen mer komplex än andra levande organismer? Jag tror att komplexitet alltid har funnits. Ju mer vi lär oss om naturen, desto mer komplexa verkar även "primitiva" organismer vara!
Men hur är det med människans intelligens? Är inte den oerhört komplex? Jag trodde länge på detta, men har börjat misstänka att påståendet är både antropocentriskt och antropomorfiskt. Vad är det som säger att människan är den enda intelligenta arten? Schimpanser, korpar, elefanter, valar och åttaarmade bläckfiskar är också intelligenta. Och vad är det som säger att intelligens måste se mänsklig ut för att räknas? En del forskning tyder på att träd har ett slags intelligens (även om forskarna kanske undviker begreppet). Det skulle inte alls förvåna mig om hela biosfären på något sätt är medveten och intelligent!
Men i så fall är människan inte så unik som vi tror. Jag har tidigare ironiskt påpekat att myror kan göra mycket av det som anses "unikt" för människan, exempelvis bedriva jordbruk och hålla boskap, och dessutom på ren instinkt! Visst, människor har vetenskap, filosofi, religion och estetik, men än sedan då? Vetenskapen fungerar inte, och vi har ingen aning om vilken religion eller filosofi som är sann (att döma av den moderna konsten vet vi inte vilken estetik som är vackrast, heller).
Tanken att människans "kreativa" intelligens inte är den enda möjliga, förklarar förresten Fermis paradox. Paradoxen är olöslig om den tolkas antropocentriskt.
Men om inte ens människans komplexitet och intelligens är unika, blir det svårt att hävda att vi skulle vara utvecklingens "mål". Vi är bara ännu en krusning på livets stora ocean...
Om man har en "övernaturlig" världsbild som innefattar allt från änglar och djävlar till älvor och aliens, blir det ännu svårare att hävda att Homo sapiens L skulle vara själva poängen med exercisen!
Här följer ytterligare några kommentarer jag givetvis inte tar något ansvar för...
Om Gud existerar måste han vara en s k personlig gud. Samtidigt är det uppenbart att han inte kan vara en "person" i den mening vi brukar lägga in i begreppet. Gud är oändlig, både transcendent och immanent, och får man tro kristendomen, dessutom treenig! Det låter inte som en vanlig person, som ju närmast per definition är begränsad och avgränsad från andra personer. Tror man på emanationism snarare än creatio ex nihilo måste Gud dessutom ha en opersonlig sida. Det är denna sida en viss typ av mystiker upplever som Brahman. Gud måste helt enkelt vara urgrunden för både det personliga och det opersonliga.
Jag tänker mig ofta detta som att Gud är överpersonlig snarare än opersonlig. Brahman är egentligen en underpersonlig gud, ett slags andlig version av kvantfysiken. Gud är överpersonlig i den meningen att han saknar den "vanliga" personlighetens begränsningar.
Kan vi egentligen förstå Gud? Jag tänker mig honom som personlig i den meningen att han har ett medvetande, en vilja, och så vidare. Samtidigt torde vi aldrig helt kunna utgrunda Det Gudomliga. Kanske är Nirvana ett sätt att uttrycka att det bortom en viss punkt helt enkelt inte är möjligt för människan att nå sann kunskap om Guds väsen. Nirvana är i den meningen en nollpunkt.
Kanske är det därför Gud ofta framstår som obegriplig. Jag menar, varför intresserar han sig för en evolutionär kusin till schimpansen på tredje klotet från solen...
Här kommer några mer "flummiga" spekulationer, som jag givetvis inte tar något ansvar för. :-)
Enligt panteisterna är världen och särskilt naturen heliga och på något sätt "Guds kropp". Ja, en konsekvent panteist måste väl hävda att detta kosmos är det enda som existerar. Gnostikerna å andra sidan hävdar att denna världen är ond. I vissa versioner av gnosticismen anses den vara skapad av djävulen själv! Kristendomen slutligen menar att världen inte är ond i sig själv, men att den har deformerats av ondskan. Världen är "fallen". Den behöver förlösas eller försonas, men inte förstöras.
Vilken av dessa spekulationer står närmast sanningen? Det är uppenbart att världen inte är perfekt. Den är fylld med ondska, lidande och död. Alla levande organismer som har ens ett litet uns av medvetande upplever lidandet och försöker undkomma det. Samtidigt tillfogar de ständigt andra levande varelser lidande. En stor del av evolutionen handlar om båda dessa saker. Jag uppfattar det som absurt att panteisterna dyrkar detta lidandets kretslopp som uttryck för något gudomligt, samtidigt som djuren och växterna kämpar för att ta sig ur det! De flesta människor gör det förresten också. Naturromantik verkar förbehållet den lilla elit som tror att de redan har lämnat Naturens lidande bakom sig.
Å andra sidan verkar gnostikerna inte ha rätt heller. Det finns ju godhet i tillvaron också. Var kommer den ifrån? Är godheten ett bländverk skapat av djävulen? I så fall verkar han mäktigare än Gud...
Finns det någon som inte låtit lura sig?
Jag tror att världen antingen är "fallen", eller att den evolverar mot allt högre former. Båda perspektiven kan vara sanna. Världen kanske evolverar för att återta sin forna ställning?
Vill man spekulera riktigt vilt och inte tror på en sådan evolution, skulle man kunna säga att denna världen alltid kommer att se ut ungefär som den gör nu. Alltså som en blandning av gott och ont, där lidandet i allmänhet är starkare. Den kommer aldrig att bli "högre".
Den här världen är platsen dit Gud förvisat de fallna monaderna, tills de kommit på bättre tankar...
.jpg)
.jpg)
_feeding.jpg)
