“The Druid Path: A Modern Tradition of Nature Spirituality” is a recent book by American author John Michael Greer (JMG). There are omnivorous readers, but I´m not sure what to call JMG. Omnivorous writer? “The Druid Path” is a relatively short book, introducing JMG´s personal take on the Druid Revival, a rather heterogenous spiritual movement that goes back to the 18th and 19th centuries, when a number of eccentric Britons decided to “revive” the traditions of the ancient Celtic Druids and rather inevitably spawned an entirely new tradition instead. Throughout the book, JMG depicts the Druid Revival as highly individualist, non-dogmatic and non-political. It´s not even a “religion” sensu stricto, but rather a craft (“Druidry” rather than “Druidism”) which can be combined with many different religions. Thus, many early Druid revivalists were Christians, one of the earliest even being an Anglican vicar!
Every Druid
is called upon to follow his or her (yes, there are female revival Druids too)
Awen or unique individual destiny. If there are any dogmas at all on the Druid path,
it´s the firm conviction that everything in the universe is a manifestation of
the One Life, and that nature should be at the center of spirituality. This
pantheist idea can be combined with both polytheism and monotheism at higher elevations.
JMG´s book emphasizes practice rather than theory, and is mostly geared towards
solitary practitioners of Druidry, who for one reason or another don´t want to
join a local “grove”, let alone a national organization.
One important
Druid Revival practice is the mere observation of ordinary nature, including
the animals and plants that surrounds us even if we live in suburban or urban
settings. Procuring a field guide to the local fauna or flora thus turns out to
be a basic Druid activity. Discursive meditation (which is different from Eastern
meditation) and various rituals are also important, and so is divination. One purpose
of the practice is to connect with the two main energy currents within the One
Life, the solar current from above and the telluric current from the bowels of
the earth. The divination is based on the otherwise unknown Coelbren alphabet, but
another system uses the more famous Ogham. The book ends with a chapter on
self-initiation.
There´s relatively
little on the almost-annual Druid Revival gatherings at Stonehenge in “The
Druid Path”, perhaps ironically, since this decidedly non-solitary ritual is
what constantly propels Druidry into the public limelight. I heard of modern
Druidism already as a teenager, both because I read a book on occult topics featuring
– guess what – a photo of bearded guys with funny banners at Stonehenge, and because
some high school buddies had visited the place and reported on the constant
three-way clashes between Druids, hippies and the British police which supposedly
took place there during the 1980´s. It´s probably still kind of rowdy there
even today, with the hippies being replaced by techno-rave fans! But OK, if
solitary practice is your goal, it might indeed be better to conduct your
rituals and observations in some less crowded setting closer to your domicile…
Another thing
*not* mentioned in JMG´s book is Wicca, since – ahem – meso-pagan Druidry isn´t,
you know, Wiccan. Don´t worry, though: the same publisher who kindly gave us “The
Druid Path” has also published assorted books on Wicca, dutifully promoted at
the back cover of JMG´s volume! Funny detail: apparently, the Wiccan founder
Gerald Gardner once shared a ritual sword with a prominent Druid revivalist,
the two men even making a schedule on when each of them would use it. Or is
that just a Druid urban legend? Or perhaps a *Wiccan* urban legend? Hmmm…
Modern
Druidry is very niche, so it´s difficult to know who might be interested in a
dead-serious introduction to it, but if you are, this could be a good little
gateway to this particular form of nature spirituality.
https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_the_Beanfield
ReplyDeleteOT, Du verkar inte ha skrivit om JDS-läran på bloggen, eller?
ReplyDeleteJag tror inte det. (Var rentav tvungen att googla på JDS) Däremot har jag skrivit om trosrörelsen mer allmänt här:
ReplyDeletehttps://ashtarbookblog.blogspot.com/2018/08/true-origins.html
Läran låter direkt obehaglig. Den överlappar med en annan märklig föreställning, den om att Jesus var ett offer till Djävulen, som i Sverige försvarades av Gustaf Aulén. Men trosrörelsen går betydligt längre. Vill nästan anklaga dem för heresi, eller rentav blasfemi, trots att jag inte är kristen.
ReplyDeleteVar länge sedan jag läste Kenyon, det enda jag minns är att hans pamfletter var dåligt skrivna, innehöll mängder av återupprepningar, och verkade fixerade vid att Jesus "frambar sitt blod som ett offer i den himmelska helgedomen", just denna fixering vid blodet som sådant verkade bisarr och egendomlig. Har förstås något att göra med det judiska offren i templet...
ReplyDeleteNär jag kom i kontakt med läran ca 1984-85, slogs jag över att den hade utvecklats inom just framgångsteologin. De dyrkade en Jesus, som enligt dem själva hade antagit en satanisk natur i tre dagar. De ansåg dessutom att Jesus hyllade materiell rikedom, och lovade därför sina mest devota anhängare ett överflöd av sådan. Den enda slutsats jag kunde dra av detta, var att om de hade rätt om att Jesus hyllade rikedomen, hade de nog också rätt i att Jesus hade antagit en satanisk natur - men inte endast i tre dagar utan för gott....
ReplyDeleteOvanstående från mig.
ReplyDelete"en annan märklig föreställning, den om att Jesus var ett offer till Djävulen, som i Sverige försvarades av Gustaf Aulén." Samma föreställning finns hos CS Lewis i boken om slutstriden i Narnia-serien. I och för sig mer logisk än föreställningen att en del av den treeniga guden måste offras till en annan del av den treeniga guden för att mänskligheten ska kunna försonas.
ReplyDeleteSkrev nyss ett kort blogginlägg om JDS här. https://kiremaj70.blogspot.com/2022/10/den-markliga-jds-laran.html
ReplyDeleteDet där med Lewis stämmer ju, och läran går tydligen att finna hos kyrkofadern Origenes. Man kanske kan härleda den från Bibeln, för säger inte Jesus att människosonen måste lida och dö som "lösen för många"? Men lösen betalar man ju till den som tagit gisslan - vilket inte kan vara Gud, utan mer låter som Satan. Han har ju tagit människorna som ett slags "gisslan"...
ReplyDeleteSka läsa den artikel du länkade till så snart jag har tid.
Har läst den länkade artikeln nu. Han förklarar egentligen aldrig varför Kenyon utvecklade den där märkliga doktrinen. Den enda ledtråden är det här Kenyon-citatet:
ReplyDelete"Since sin and sickness are purely spiritual, mere physical death could never atone, nor could it deal with the source of sin and sickness: Satan."
Det hänger alltså ihop med tanken att man "andligen" kan bekämpa sjukdomar!