Jag är ju inte någon varm anhängare av Osho, men i hans maffiga tegelsten "The Book of Secrets" (tokgubbens kommentar till den tantriska meditationsmanualen Vighyan Bhairav Tantra) säger han faktiskt något intressant.
Nämligen att Gud inte är ljus. Gud är snarast mörker. Eller rättare sagt: mörker är en bättre metafor för det gudomliga än ljuset.
Varför tror vi att Gud är ljus? För att vi är *rädda* för mörkret. Men egentligen är det mörkret som är gudomligt. Ljuset är tillfälligt, det kommer och går. Mörkret är evigt. Mörkret är vad som alltid finns kvar sedan ljuset försvunnit. Mörkret existerade innan ljuset. Ljuset "skapar" våra personligheter och hela vår (synliga) värld, medan mörkret är det ursprungliga, det som fanns innan "skapelsen". Det upplöser våra personligheter, och det är därför vi är rädda för det, men om vi bara kunde meditera i mörker skulle vi inse att allt är OK...
Så långt Osho. (Infoga kraftigt avståndstagande här!)
Det slog mig förresten att metaforen "Gud är ljus" bara kan användas av fullt seende människor. En person som är blind sedan födseln kan inte använda det. Vi skulle också kunna tänka oss en intelligent art som lever på en mörklagd planet och därför aldrig utvecklat normalt seende (kanske är den istället telepatisk eller vad som helst). Ändå hävdar många inte bara att Gud är ljus rent metaforiskt, utan att uttalandet faktiskt ska tolkas bokstavligt! Antropocentrism, eller vad?
Ortodoxa kyrkans mystiker beskriver Gud som "det bländande (eller lysande) mörkret". Kanske kommer detta närmare sanningen...
Förbanna inte mörkret. Och tänd INTE ett ljus.
Osho är ju rolig, ett av kapitlen i hans bok heter "Cosmic Orgasm through Tantra", säg inget till Karl-Erik Nylund!
ReplyDeleteDäremot förbannar jag sommartiden, inte nu igen!!!
ReplyDeleteFrån ett blogginlägg jag skrev juni 2012.
ReplyDeleteSnart blir det mörkare igen
Och det gläder mig.
Jag tycker inte om när det är ljust hela dygnet.
Jag har känt människor som blir ledsna när det börjar bli mörkare. Jag har aldrig förstått det.
En av de få positiva saker med att vara nära ekvatorn (som jag var i juni 2010) är att när det blir mörkt blir det mörkt på riktigt. Och det mycket snabbt.
Tyvärr var det lite FÖR varmt, förstås. Men den dramatiska skiftningen mellan ljus och mörker var häftig.
Mörker är vilsamt, Jag förstår inte varför det i så många språk är en synonym för ondska, och destruktiva sidor.
Den 21 juni kommer jag att fira att det börjar bli mörkare igen.
Tyvärr kommer det att dröja till en bra bit in i juli innan det märks.
Jag har ingenting särskilt emot mörker heller, utom möjligen i den rent pragmatiska meningen att jag p.g.a. närsynthet behöver ha mycket ljus när jag läser eller ser på TV. Jag har aldrig blivit särskilt depressiv av vintermörkret, per se. Å andra sidan blir jag inte särskilt depressiv av ljuset heller...utom ibland, då det känns "konstigt", kanske något med våglängden vissa tider på dygnet? Sommartiden stör min dygnsrytm som är ganska särpräglad redan som den är (jag menar, kolla klockslagen på när mina blogginlägg eller kommentarer publiceras, folk kan ju tro att jag bloggar i femskift eller nåt).
ReplyDelete"No matter how fast light travels, darkness will always catch it in the end", som någon fyndig människa sa.
ReplyDeleteI vilket fall kräver ljus någon form av energikonsumtion för att bli till. Bara det gör det en smula "ogudomligt" i mina ögon. Fast gudomligt ljus kanske emanerar från en fri energi-generator?
Precis. Skapar-guden!
ReplyDelete