“The Langoliers” is a two-part horror fiction series based on a novella
by Stephen King. It scares the hell out of some people, but personally I just
found it weird and incomprehensible the first time I saw it decades ago. I
recently watched it again (strangely, it´s available on YouTube for free) and found
it to be extremely dragging, although perhaps a bit more comprehensible. The
only interesting characters are Dinah, Toomy and Nick.
The plot revolves around a group of airline passengers on route to Boston
who wake up mid-flight only to find that everyone else on their plane has
mysteriously disappeared (Rapture-style). After landing in Maine, the group discovers
that everyone else in the world seems to be gone, too. The group somehow
manages to deduce that they have travelled back in time after their airplane
flew through a mysterious light phenomenon. Much of the plot (such as it is)
revolves around the blind girl Dinah, who has telepathic abilities, and the
clinically insane Toomy, who fears a group of demonic beings he calls Langoliers.
Toomy strikes me as an unrealistic character even for a science fiction story! His
karma is remarkably bad, too, since he is eaten by the demons despite not really
being responsible for his mentally ill condition.
There are some philosophically interesting aspects of the story. For
instance, time travel is said to be (almost) impossible, since the past is
devoured by the Langoliers. This atheist and almost nihilist scenario is balanced
by a religious reverence towards the mysterious time rift, which is said to be
the crucible of creation and so forth – in other words, God. Stephen King
presumably got the idea from the Rapture of Dispensationalist fame. That obviously
raises the question what happened to the people who disappeared from the airplane:
did they actually go to Heaven, merge with Brahman, or what?
But, as already indicated, I found “The Langoliers” quite uninspiring. Fun
trivia: when the novella was published, one negative reviewer said that the
story reminded him of a bad television movie! A somewhat ironic prophecy, that
one.
Vad som är spännande eller inte är en smaksak (själv tyckte jag den var riktigt kuslig) men en sak som fascinerade mig var hur King presenterade en variant av att åka tillbaka i tiden som inte leder till några tidsparadoxer. Eftersom den dåtid man kommer tillbaks till hos King inte är den riktiga dåtiden, och inte har någon förbindelse med den kommande tiden. Därför kan inget som tidsresenärerna åstadkommer i dåtiden leda till en direkt påverkan på samtiden. Det är klart att det de upplever i dåtiden påverkar DERAS agerande när de kommer tillbaks men det måste ses som förvärvad kunskap och hur man än vrider och vänder på det verkar det inte leda till några paradoxer.
ReplyDeleteI sf-historier om resor tillbaks i tiden uppkommer alltid åtminstone potentiella tidsparadoxer vare sig författarna vill det eller ej, men genom att konstruera en deformerad dåtid som är avspjälkad från tidslinjen undviker King att falla i en alltför vanlig fälla.
Erik R
Noterade att du tyckte den var kuslig, och har träffat andra som också gör det. Tror att min bror gjorde det när det begav sig. Håller med om att den så att säga filosofiska vinkeln är intressant.
ReplyDeleteTycker filmen verkar amoralisk också eftersom den sinnessjuke Toomy (som utsatts för övergrepp som barn) i praktiken straffas för handlingar han inte kan rå för. Dinah använder honom som lockbete efter att ha hjärntvättar honom på telepatisk väg.
ReplyDeleteBlir mer skräck på det sättet?
ReplyDeleteJa, hans öde blir tragiskt, men syftet är inte att straffa honom, utan att vinna tid så att planet hinner lyfta medan langoljärerna är upptagna med honom. Filmen väljer att offra den mest osympatiska av passagerarna så att de andra kan räddas. Mycket olustigt, men det skulle ju kunna försvaras utifrån en utilitaristisk moral...
ReplyDelete