“Mysterier, ordnar och hemliga sällskap i skilda tider och religioner”
is the surprisingly boring title of a Swedish book written by Andrejs
Johansons, a Latvian-Swedish scholar of religion. The book was published
posthumously in 1985. It comes with a preface by Ulf Drobin (who was actually
one of my teachers when I studied comparative religion 15 years later).
In translation, the title means “Mysteries, orders and secret societies in
different times and religions”. The contents are somewhat eclectic, but also
fascinating (and frequently bizarre). A problem might be that it was published
so long ago – theories and interpretations change in anthropology and
comparative religion, just as everywhere else. The book is presumably intended
for a broader non-scholarly audience.
Johansons describes a wide variety of secret societies from around the
world. The West African Leopard Society, the Kenyan Mau-Mau, Indo-European Männerbund
and berserks, the Attis cult (which included self-castration), the Thugs, the
Assassins, the endo-cannibalistic rituals of the Kwakiutl and various ecstatic
cults of Dionysus in ancient Greece have all been included in this ethnographic
survey of human insanity, folly, depravity and rank barbarism. Or is it divine
frenzy? I got even less respect for “the noble savage” after reading this. What
*is* the problem with high modernity or the Axial Age, anyway?
More civilized religions described in the book include the Eleusinian mysteries, the Greco-Roman cult of Isis, and Orphism. I felt particularly close to home with the latter. Surprisingly, or perhaps not, Johansons have included chapters on medieval guilds and early modern Freemasons. There is no discussion on Christian esotericism, but Johansons does mention parallels (or supposed parallels – it´s an old book) between Mithraism and Christianity. They are yuge if true…
Despite their stunning diversity, Johansons argues that many initiatory
orders around the world have certain features in common. One is the motif of (symbolic)
death and rebirth, often connected to sacred meals. Here, the parallel to
Christianity is obvious. To Johansons, the motif might as well be as old as
humanity itself. Another is ordeals, although they seem to get (at least
relatively speaking) less severe the closer we get to our own time. Note again that Jesus had to suffer ordeals before dying and resurrecting! Johansons
does believe that actual spiritual experiences were induced in the
participants, but refrains from discussing their ontological status. A more
disturbing similarity between some cultures is the existence of “wolf-men”
forming a militaristic Männerbund, often living at the outskirts of established
society and preying on the civilian population. The Viking berserks are the
most well-known example in northern Europe. Johansons gives several examples of
how such fraternities have degenerated into terrorists or brigands. In Africa,
the Leopard Society was smashed to a large extent by competing secret
societies!
It´s intriguing that there should be a certain method in mystery...
One central point in the author´s argument is that virtually all “secular”
fraternities – be they military, economic or political – have their origins in
cultic brotherhoods. Frequently, they still have a religious base. Since the
book is popularized, Johansons never explains his theory in more detail. What
does it mean to suggest that religious cults were somehow “prior” to military,
economic and political organizations? Are humans at bottom religious animals? (Maybe
the gods are real?) Or does it simply mean that our material interests for
whatever reason are “alienated” and distorted, being expressed in a religious
garb?
I did get one insight, for all it´s worth, while reading the book.
Johansons points out that medieval guilds, including powerful merchant guilds
such as the Hansa, had initiation rituals featuring ordeals. The stone-masons
had secret recognition signs, and many guilds had fictitious founder myths
which the members were supposed to learn (perhaps as another sign of
recognition). Thus, the stone-masons claimed that Moses was the first of their
trade! What this means, of course, is that we can lay all conspiracy theories
about the Knights Templar to rest. The fact that the Templars might have had
secret initiation rituals and “heretical” lore (“heretical” to the
heresy-hunters of later centuries) doesn´t prove that they were a truly occult-heretical
brotherhood. Their practices seem to have been medieval Catholic commonplaces!
What a pity.
If you know Swedish and can find this book in your library, perhaps recommended.
Somehow, I got even more convinced after reading about all the rank barbarism in this book that the only serious contenders in the Weltanschauung "debate" are modern atheism, process philosophy and some kind of Christian Neo-Platonism.
ReplyDeleteBarbarism is probably our natural state, I mean it existed for millions of years, so unless we save our Axial Age asses very soon, you know what´s coming, citizen!
So 2020 is a leap year. Is this significant somehow? Or no?
ReplyDeleteÄr det bara jag som inbillar mig, eller har Expressen avbrutit sin flört med Sverigedemokraterna?
ReplyDeleteJag läste den redan 1985. Det jag mins bäst var Attiskulten och assasinerna. Jag lånade ut den till en kompis som aldrig läst religionshistoria och hen blev mycket fascinerad över avsnittet om asasinerna.
ReplyDeleteJag tror dock att författaren där tar berättelser om hur det gick till som självklara sanningar. Berättelsen om hur ledaren med hjälp av cannabis, unga flickor och grönskande trädgårdar fick unga pojkar att tro att de kommit till paradiset och att det enda sättet att komma tillbaks dit var att dö för ledaren kan förstås vara sann, men den kan nog också vara fantasifulla historier från sektens fiender.
Men i boken presenteras det som att så var det, punkt slut. Om jag minns rätt.
Aha, intressant.
ReplyDeleteJa, det stämmer. Han verkar mena att arkeologiska utgrävningar bevisat att det faktiskt fanns palatsliknande byggnader och trädgårdar i assasinernas fästning, och att det därför nog är sant.
Ett problem när man bedömer sådana här saker är ju att det som är propaganda i vissa fall kan vara sant i andra. Som de ständiga ryktena om att "den andre" sysslar med kannibalism och sexuella orgier.
Det fanns förresten sådana anklagelser även mot assasinerna. Författaren menar att det kunde vara sant - men endast om en mindre, urspårad grupp (det man väl brukar kalla "antinomianer").
Han diskuterar även det problematiska källäget när det gäller tagherna eller tugherna i Indien. Huvudkällan verkar vara en bok skriven av den brittiske officer som krossade sekten. Han hette William Sleeman.
Det roliga är att tagherna trodde att *Sleeman* styrdes av Kali och att hans attacker på sekten berodde på att Kali var missnöjda med dem!
Det är en ganska fascinerande bok på många sätt, men också rätt så skrämmande...
Clearly, we didn´t knew half of it!
ReplyDeleteDet lustiga är att den ack så civiliserade och västvänlige Aga Khan leder en organisation som har sina rötter tillbaks till assasinerna.
ReplyDeletePrecis. De utgör ett särpräglat mellanspel i ismailismens historia. Fatimiderna var ju en högkultur...
ReplyDeleteJag har bara nämnt fatimiderna och ismailiterna i förbigående på denna blogg, de är faktiskt rätt så intressanta. Deras esoteriska läror verkar vara nyplatonska, kanske också med gnostiska inslag.
ReplyDeleteHade jag varit indisk globalist bosatt i Kanada hade jag kanske varit ismailit, ha ha. Men nu är jag inte det och då får jag väl ansluta mig till någon annan tradition, ingen aning om vilken. Esoterisk lutherdom d.v.s. rosenkreuziskt frimureri? :D
ReplyDeleteDet är ett problem att denna fraktion inom ismaelismen anser att Aga Khan är i stort sett ofelbar trots att man en gång sa att den sista( (sjunde?) riktige imamen försvann. 'Jag läste en gång ett mycket ambitiöst arbete om ismaelismens historia och där förklarades det, även om jag inte minns hur.
ReplyDeleteJag får leta reda på det på något forskningsbibliotek.
Ja, rörelsen är fascinerande men jag är lite trött på alla shiasplittringar som beror på tvister om vilken imam i ordningen som var den siste "rätta". Det brukar börja med sådana personfrågor, skillnader i läran verkar komma senare.
Så lusten att konvertera är begränsad, milt sagt.
Minns ej vad boken heter men en sådan fanns åtminstone tidigare på Stockholms universitetsbibliotek
ReplyDeleteDet var nog den jag läste.
ReplyDelete