Tidlösans bekännelser (del 7)

Ett av de mer irriterande inslagen i hinduismen och buddhismen är det franka erkännandet att t.ex. Buddha *faktiskt inte visste* hur ondskan och lidandet en gång uppstått. Åtminstone brukade jag tycka så. Men tänk om Buddha hade en poäng?

Kristna anser sig ha ett svar. Ondskan är resultatet av ett fall. De levande varelserna har missbrukat sin fria vilja och därmed syndat mot Gud. Hinduismen och buddhismen framstår då närmast som ett förnekande av syndafallet. Det finns förresten Krishna-troende som också tror på ett slags syndafall, men då handlar det om själar som frivilligt avviker från Gud.

Men förklarar detta verkligen problemet? Inte så vitt jag kan se. Skapades människan (eller Lucifer) perfekta? Varför skulle en perfekt varelse avvika från Gud? Tanken är absurd. Eller var de första själarna faktiskt inte perfekta? Men i så fall är Gud medandsvarig för deras fall, eller också kan han inte skapa perfekta varelser, och är således inte allsmäktig... Observera också att själarna efter domedagen för alltid kommer att leva med Gud. Men varför det? Har de fallit en gång, kan de väl falla igen! De har ju fri vilja.

Så egentligen har varken kristendomen eller Gaudiya Vaishnava något bra svar. De religiösa svar som finns tillhands är de jag nämnde härovan. Alltså att Gud av någon anledning valt att skapa människan imperfekt, eller placerat henne mitt i en imperfekt värld. Eller att inte ens Gud kan göra begränsade varelser perfekta.

Jag erkänner att jag inte riktigt gillar de existentiella konsekvenserna av ett sådant synsätt...