Tidlösans bekännelser (del 1)

Jag betraktade mig som materialist fram till ungefär mitten av 00-talet. Jag har dock senare insett att min "materialism" egentligen var en form av teleologisk krypto-panteism, så kryptisk att jag knappt förstod det själv. Om man anser att hela universum har något slags mening eller mål som finns förborgat som en potential redan i urtillståndet och sedan vecklar ut sig i historien, så är man strängt taget inte materialist.

Under en kort period på 00-talet (ett år kanske) försökte jag faktiskt vara konsekvent materialist. Det gick inte riktigt. Jag blev mest bara depressiv. Till slut lämnade jag materialismen bakom mig. Det fanns flera anledningar till detta. En var väl närmast psykologisk. Materialismen gör tillvaron meningslös. En annan kan sägas vara filosofisk. Jag trodde väldigt hårt på en objektiv moral, men hur ska man kunna motivera den utan hänvisning till någon form av transcendent princip? Jag insåg även att man rent principiellt inte verkar kunna reducera medvetandet till materia. Två böcker som påverkade mig var "The Mysterious Flame" av Colin McGinn och "The Mystery of Consciousness" av John Searle. Ironiskt nog är båda författarna materialister!

En annan sak jag reagerade på var nära-döden-upplevelser (NDU eller NDE). Jag tror att jag hörde talas om dem redan på 90-talet. Jag blev förbryllad. Det verkade inte finnas någon uppenbar materialistisk förklaring. Men eftersom jag alltså betraktade mig som materialist lade jag dem åt sidan ändå. Senare blev NDEs ett av de starkare tecknen på att det faktiskt finns en andlig eller övernaturlig sfär av tillvaron.

Något bestämt alternativ till materialismen hade jag inte, men mina tankar pekade i riktning mot dualism, kanske rentav deism. Under en period var jag sympatiskt intresserad av kristendomen. Den har vissa trosföreställningar som jag uppfattade som intressanta: en personlig gud, antropocentrism, tanken att världen är "fallen" och alltså inte är menad att se ut som den gör nu, tanken att ondskan är en verklig makt och alltså inte en illusion eller något rent kaotiskt, och den så att säga populistiska synen på frälsning. Bland annat!

Jag förstår inte panteismens attraktionskraft. Den verkar vara ett slags förandligad materialism. Vad är *poängen* med att bryta med materialismen och ateismen om ondskan ändå är oundviklig, overklig eller anses komma från Gud, en gud som verkar vara misstänkt lik människans så att säga freudianska undermedvetna? Jag kommer nog aldrig att förstå detta.

Fortsättning följer.